Älskar att älska
Igår var jag helt förstörd. Jag var så trasig, och hade ont i både hjärta och själ. Jag kände mig lurad och kränkt.
Grät hela kvällen, nära inpå panikångest. Grät mig till sömns. Vakna upp 6.30, kunde inte sova, för mycket tankar.
Jag låg i min säng och tänkte att, jag ska ligga här i min säng, jag tänker inte äta, inte dricka.
Sen, när jag såg mig själv i spegeln med rödsprängda svullna ögon så kommer jag på mig själv. Varför ska jag låta någon göra mig så illa. Varför ska jag sätta min hälsa på spel för att någon annan sårat mig. Nej, jag tänker inte tycka synd om mig själv.
Nu gick sorgen över till ilska. Jag är arg. Jag är arg på det sättet han betett sig mot mig, på det han sättet han gör det på. Ett fjuttigt sms ännu en gång. Och nu även efter ett antal saker jag fått höra, så känner jag mig även äcklad. Och jag undrar varför jag varit så blind. Kärleken kan verkligen göra dig blind. Jag älskade honom så in i helvete mycket, att jag inte sett det han egentligen är.
Jag slängde på hans nycklar i ett kuvert på brevlådan och tänkte bara att "Dra åt helvete, jag vill inte ha med dig att göra." Det var droppen nu. Det var sista gången.
Jag blir lätt kär, det blir jag, men nu VILL jag nog försöka vara lite mera kräsen. Jag älskar att älska, jag älskar att vara i ett förhållande, ha nån att bry sig om, att ha nån som bryr sig om mig, som älskar mig innerligt. Gjorde han det? Ärligt talat så vet jag inte. Han sa det ju självklart, men det kan ju lika gärna ha varit tomma ord. Ibland kändes det så.
Jag har också tänkt på, hur mycket jag faktiskt anpassade mig. Jag åkte 2 olika pendeltåg plus tunnelbana varje gång, men han var ju aldrig hos mig. För att det var jobbigt att gå upp en timme tidigare för att komma till jobbet eller för att "jag kan inte köra så mycket privat med jobb bilen".. Han hade offrat det där om han VERKLIGEN ville vara med mig. Jag höll tyst om saker jag egentligen inte alls tyckte om, för att det inte skulle bli nån diskussion som skulle leda till något onödigt tjafs. Jag ville ju inte verka jobbig. Men nu? Jag vill inte se hans ansikte, vill inte ha nått med honom att göra. Och jag vet, att vissa dagar kommer jag sakna så fruktansvärt, och hoppas att han kanske kommer tillbaka. Sen kommer jag komma ihåg varför det blev som det blev, och varför jag känner så som jag känner nu i skrivandets stund.
Jag hatar honom inte. Inte än. Jag älskar honom fortfarande. Men jag måste ju inse själv nu, att jag inte kan ha att göra med folk som inte beter sig på ett bra sätt mot mig. Och det gör ont. I hjärtat och i själen.
Jag kommer hitta någon som verkligen älskar mig innerligt, på riktigt. Tillsdess får jag försöka lära mig av mina misstag.
Kommentarer
Postat av: Becka
Postat av: Becka
Du är bäst, älskar dej! <3
Postat av: Faster Lotta
Du är värd något bättre än detta. Att göra slut via sms är omoget så omoget. Skynda långsamt Evelina. Du kommer att finna honom, han med stort H. Men, det är ingen brådska, tro mig på mitt ord.
Kram
Postat av: mys
Om man inte är beredd att alltid gå upp tidigare, köra dig vart du vill, alltid komma till dig och få ligga vid din sida..då är man inte frisk..
du är sjukt fin, sjukt söt och sjukt grrrr(LITE PORR)smurf
Trackback
