.

Känner mig orolig. Gråtfärdig.
Tårarna bränner bakom ögonlocken men jag låter de inte få rinna. Tvingar de tillbaka.
Känner för att lägga mig i sängen i fosterställning, skrika och gråta. Som att gå ner i ett svart hål. Hade jag vart ensam hade jag gjort det. Går inte nu, blir för mycket frågor, orkar inte svara på frågor. Skulle däremot vilja ha svar på en massa frågor. Panikångesten bubblar i bröstet, som att den är påväg att bryta ut.
Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Faktiskt funderat på att börja prata med nån igen. Typ någon psykolog på UMO. Ska fortsätta fundera på det.