.

"Ibland mår jag dåligt över att jag är så himla kär. Jag blir rädd eftersom jag har givit bort mitt hjärta. Givit bort mitt allt. För det betyder att jag kan bli sårad.

Det gjorde så ont när han lämnade mig. Jag var så vilsen. Stod med ett trasigt (kanske obefintligt) hjärta och visste inte vad jag skulle göra eftersom jag inte mindes hur det var att leva innan honom. Hur det var att andas ensam. Det gick inte pussla ihop mitt hjärta för nästan alla bitar saknades. Det enda jag kunde tänka på var honom och hur trygg jag brukade vara i hans famn.

Men rädslan för att bli sårad får inte överta viljan av att våga känna. Viljan av att våga älska. För jag älskar när han kramar mig så hårt att jag tror jag ska gå av och när han tittar på mig sådär speciellt som om jag vore det dyrbaraste i hela universum. För jag älskar att sova på hans bröst och vakna av hans kyssar. För att ingen kan göra mig så lycklig som honom, sådär jag-kan-inte-sluta-le-lycklig. För att kärlek är det finaste som finns.

Jag önskar bara att jag kan sluta vara rädd. Sluta vänta på att bli sårad."